I debatten om den kommunala serviceproduktionen av social –och hälsovård har länge upprepats nästan som ett obestridligt faktum att privata entreprenörer är effektivare och därmed billigare än kommunens egen organisation. Detta trots att tillförlitliga undersökningar och jämförelser har saknats. Utlokaliseringen dvs privatiseringen av verksamheten vid hälsocentralerna har av naturliga orsaker varit mest i rampljuset bla därför att vi i Finland har så gott som gratis hälsovård och tröskeln för att besöka en kommunal hälsocentral är låg. Vi har haft en fungerande folkhälsolag sedan 1970-talet som grund för detta. Men under de senaste tio åren har arbetsmarknadsläget för allmänpraktiserande läkare förändrats radikalt genom att allt flera läkare sökt sig till den betydligt lukrativare privata sjukvårdsmarknaden som tillåtits att växa fram i den liberala marknadsekonomins och valfrihetens (läs kapitalismens) namn. Läkarkåren som yrkesgrupp har i Finland på relativt kort tid förvandlats till ett slutet skrå som alltmer hänsynslöst utnyttjar kommunernas svåra situation på detta segment av arbetsmarknaden. Fjärran är tiderna med  hjältemodiga kommunalläkare som tog hand om invånarnas krämpor och sjukdomar i hela socknar.
 
Följden har blivit en skriande brist på kommunala läkare. En brist som kommunerna i sin nöd blivit tvungna att avhjälpa genom att hyra in läkare från privata firmor, eller t.o.m. utlokalisera hela hälsocentraler till privata företag. Enligt en färsk undersökning gjord av Folkpensionsanstalten utförs numera över 60 procent av de kommunala hälsocentralernas dejoureringar av inhyrda läkare.
 
Ett intressant och uppseendeväckande bidrag till debatten om privat contra kommunal hälsoservice  utgörs av FPA:s färska undersökning av privatiseringen av hälsocentralerna i Kouvolaregionen. Enligt den medförde inte privatiseringen de förväntade inbesparingarna, utan tvärtom visar undersökningen på
högre priser och reducerad service. I jämförelse med de tidigare förhållandena i kommunal regi har det privata alternativet producerat betydligt mindre service – i vissa avseenden ända upp till 40 procent mindre tjänster. Enligt Kouvola stads ledande överläkare har de privatiserade hälsocentralerna haft färre läkare i tjänst och dessa har remitterat patienter till den dyra specialsjukvården i betydligt högre grad än kommunens egna läkare. Totalekonomiskt och även ur hälsopolitisk synpunkt tyder erfarenheterna från Kouvola på ett stort fiasko. 
 
Diskussionen om hälsovårdens framtida organisering är aktuella också i Raseborgs stad. Som ett komplicerat och svårhanterligt upphandlingspaket på fem år fick staden genom samgången i arv av Karis utlokaliseringen av hälsocentralen, åldringsvården och hemservicen för åldringar. Upphandlingsprocessen var lång och besvärlig för såväl personal som patienter och klienter. På grund av den korta avtalsperioden – fem år, börjar det snart bli dags att förbereda sig för tiden efter avtalsperioden som i de flesta fall löper ut i slutet av 2013. Upphandlingen tog för Karis del två år i anspråk på grund av besvären till marknadsdomstolen. Motsvarande tid bör reserveras för Raseborg –och det oberoende om staden går in för fortsatt utlokalisering, eller om produktionen för invånarna på f.d. Karis stads område ”tas hem” i kommunal regi. Det har under den senaste tiden bland beslutsfattare vuxit fram en stark övertygelse om att åtminstone Karis hälsocentral skall återinföras i den kommunala produktionen, vilket bla skulle ge invånarna i Pentby-Billnäs området den efterlängtade möjligheten att utnyttja den hälsocentral som de har på promenadavstånd.