Kolumn i Västra Nyland 8.8.2009

Efter min förra kolumn i VN fick jag tvivelaktig respons, som var avsedd som positiv, av några människor jag träffade "på gatan". De tyckte att det var fint att min kolumn var fullständigt fri från politik.  Den här gången blir det dock politik och partipolitik för hela slanten, för det är ju ändå politiken som är mitt arbetsredskap: att förbättra samhället och skapa en bättre värld.

Mitt parti SDP fyller i dessa veckor hela 110 år och partifolket samlas under veckoslutet i Åbo för att blicka både bakåt och framåt. Hög ålder hos människor väcker ofta respekt, på politiska organisationer har man dock andra krav - idag väntar man sig, helt berättigat, att partierna skall vara moderna, slimmade och intressanta. Långa anor, goda avsikter och digert programarbete är inte speciellt sexigt och räcker inte för att vinna väljarnas förtroende. SDP firar sina 110 år i en historiskt svår situation med sviktande väljarstöd och flera förlorade val bakom sig. Många undrar varför vårt understöd inte stiger i en situation där arbetslösheten ökar, kommunerna hamnat i kris och även röster från högern efterlyser en mera social politik där samhället styr över marknaden. Hur har en globalt, europeiskt och nationellt framgångsrik samhällsbyggare förvandlats till en rörelse som kämpar med grundläggande problem såväl här i Finland som i hela Europa?

Bedömningen av socialdemokratin i dagens Finland varierar beroende på vem man frågar. Bland oss socialdemokrater finns en stor grupp som anser att den politik som förts under de senaste decennierna har varit en stor tragedi, där såväl ideologin som våra trognaste anhängare har övergetts. Samtidigt anser mången annan att man under samma period gjort ett verkligt nationellt stordåd, då Finland lyfts ur en djup depression och svår arbetslöshet till en av världens mest konkurrenskraftiga stater. Den tredje gruppen består av socialdemokrater som anser att sanningen finns någonstans mitt emellan. Är den förenande, gemensamma ideologin en tillräckligt god grund för att forma en bättre framtid? Lyckas man komma överens om en ny gemensam agenda?  En historisk överenskommelse, där anhängare av Tuomioja-, Lipponen- och Heinäluoma -linjerna kan enas och bygga upp partiets trovärdighet på nytt, kunde bli partiets, välfärds- och avtalssamhällets räddning.

Åsikterna om politiken varit rätt eller inte varierar stort och det samma kan sägas om utbudet av lösningsalternativ. Vissa anser att vi borde gå "vänsterut", andra åter att lösningen ligger i "centervänstern". Det finns alltid de som anser att partiledarna bör bytas ut och organisationen trimmas eller efterlyser nya valstrategier. Den politik som förs torde ändå ge svaren i framtiden. Socialdemokratins centrala värden; frihet, jämlikhet och solidaritet, berättar förutom om hur enskilda människors jämlikhet ökat och möjligheterna förbättrats också om ett helt välfärdssamhälles uppbyggnadsarbete. Den stora frågan idag är hur vi skall kunna fortsätta detta arbete. Vad säger och gör vi då alla inte har arbete eller då marknadsekonomin inte behandlar alla rättvist? Vad säger vi till dem, som alltjämt är EU-kritiska eller till dem som inte förstår att arbetskraften från andra länder ökar samtidigt som många finländare är arbetslösa?
Det är inga små frågor att hitta svaren på, men vi är många som tror och vet att uppgiften blir svår men inte omöjlig.