Det första sättet är att skära i investeringar, vilket passar ytterst dåligt ihop med den pågående regressionsutvecklingen. Regerigen skulle göra klokt om den stödde kommunerna med morotspengar för infrastrukturprojekt för såväl skol-, biblioteks-, daghems som bostadsbyggen och reparationer. Ett understöd på 10 % som skulle betalas ut under byggnadstiden, inte efteråt som nu, skulle sätta fart på hjulen, rädda många kommunala projekt och också många arbetsplatser.

Tyvärr funderar många kommuner redan på att spara på personalkostnader genom permitteringar eller uppsägningar. Den psykiska pressen på kommunarbetsplatserna har ökat under de senaste månaderna - osäkerheten inför den ekonomiska krisen och oron för den egna arbetsplatsen är stor. Kloka kommuner, som tänker på livet efter lågkonjunkturen, håller fast vid sin arbetskraft och istället för permitteringar och uppsägningar funderar de på stödåtgärder för att hålla sin personal frisk och arbetsmotiverad.

Det tredje alternativet för kommunerna att spara, ligger i servicen; dagvården, utbildningen, vården och den tekniska servicen. Alla som någon gång har försökt göra ändringar i en kommunal budget vet hur små marginalerna är. Den lagstadgade verksamheten utgör oftast största delen av servicen och det lilla frivilliga utgörs av förebyggande verksamhet, som är både klokt och ekonomiskt på sikt. Att spara på hälso-, vård- eller utbildningsservicen tenderar att bli dyrt.

Den fjärde metoden att balansera kommunernas ekonomi är skatte- och avgiftsförhöjningar. Om vi ser på vilka skatter och avgifter på riksnivå som har sänkts eller avskaffats under de senaste två åren, kan vi enkelt komma till den slutsatsen, att kommunerna och kommuninvånarna blir de som får betala för den skattekarneval som regeringen firat. Sammanlagt har skatterean kostat Finland dryga 3,5 miljarder euro. De här pengarna är permanent borta från statskassan. Bara en bråkdel av de här skattelättnaderna hade räddat kommunerna från den kommande krisen.

Verktygen för kommunerna att klara av den ekonomiska krisen är alltså både dåliga och få. Allt som just nu sker inom kommunekonomin, inom skattepolitiken och den finländska kommunpolitiken bäddar för att det blir kommunerna som får ta hand om smutsjobbet i det förestående recessions-talkot.